JÄGARE ATTACKERAD AV BJÖRN
i år igen!!
Att leva innebär att ställas inför olika val. Det man väljer medför, för det mesta, någon form av konsekvens. Väljer jag att sätta mig i bilen och ge mig ut i trafken, riskerar jag att bli ett av trafikens dödsoffer det här året. I normala fall cyklar jag den knappa milen från Sandared till jobbet i Borås. De första tre kilometrarna finns ingen cykelbana och de stressade bilisterna, på väg till sina jobb, blåser förbi mig på någon eller några meters avstånd. Här tar jag en stor risk. Större än om jag tagit bil. Men det är mitt eget val och jag vet vilken konsekvensen kan bli. Fast jag gör det ändå och jag får själv ta ansvar för mitt handlande.
Nu i helgen har två jägare, på olika ställen i landet, attackerats och skadats av björnar. Antalet björnar i landet har ökat och, som en följd av detta, även antalet människor som utsatts för björnangrepp. Nu hör det till saken att björnen är ett skyggt djur. Den drar sig helst undan om den känner att det finns människor i närheten. Det är inte tysta stillsamma bärplockare som utsätts för björnattacker. Nej det sker, nästan uteslutande, i samband med jakt. Ofta handlar det om att en björn blivit skadskjuten. Och vem kan då klandra att björnen försöker försvara sig? I det senaste fallet hade jägarens hund stått utanför ett bebott björnide och skällt i flera timmar. Björnen kunde stå ut med hunden, men när husse kom för att hämta sin vän gick björnen till attack. Björnen högg tag i jägarens ben. Jägaren hade tur som inte var ensam. Hans kamrat sköt björnen.
Historier av den här arten blir sedan storsäljare för kvällspressen. Fetstilta rubriker målas upp. "Här kämpar Kurt för sitt liv" eller "Roland fick björnen över sig" Ja så brukar det låta. Alltid går det ut på att man ska tycka synd om dessa stackars människor som drabbas av vilddjurens vrede.
Och ännu värre blir det när jägarna, några få av dem, tar till orda. Då kan det heta att de är en diskriminerad grupp i samhället. Diskriminerade eftersom de inte kan utöva sin fritidssysselsättning utan risk för attacker från rovdjur. Och så använder man detta som argument för att få skjuta fler björnar. Skjuta fler björnar när stammen börjar återhämta sig och närmar sig den storlek som krävs för att det inte ska bli inavel. Som om detta inte vore tillräckligt blandar jägarna, ja inte alla förstås, in sina jakthundar i spelet. Det händer nämligen att jakthundar som släpps ut i tillexempel ett vargrevir blir vargens byte. Det där är väl ganska lätt, även för en jägare, att förutse och måste väl vägas in i det medvetna risktagandet? Eller? Även här kommer jägarna, dock icke alla, med gråten i halsen och beklagar sig. Deras möjligheter att bedriva sitt jaktintressen begränsas av våra växande rovdjursstammar.
Nu finns det statistik i dem här sammanhangen som jägarna helst inte vill höra talas om. Det antal jakthundar som vådaskjuts av jägarna själva överstiger vida det antal som tas av rovdjur. Även de jakthundar som dödas i trafiken är fler. Sannolikt har det, i ett flertal av fallen, suttit jägare bakom ratten, trötta efter en hel jaktdag från gryning till skymning.
Nu ska det sägas att jag hyser största respekt för de drabbade männen och deras familjer, men ändå måste frågorna ställas. Om man medvetet väljer att ge sig ut med jakthund och skarpladdat vapen i ett vildmarksområde där det finns varg, björn, lo eller järv. Om man släpper sin hund där och låter den fritt härja runt bland de vilda djuren. Om björnen i det fallet kommer i ett läge där den känner sig trängd och därför går till attack av ren försvarsinstinkt. Eller om en utsvulten varg på jakt efter byte ser sin chans att ta det, jämförelsevis lättfångade, byte som en tamhund utgör. Ingen jägare kan väl med handen på "jaktbibeln" påstå sig vara omedveten om riskerna med detta. Om så skulle vara fallet ifrågasätter jag starkt den jägarens kompetens och då också dennes rätt att inneha jaktlicens.
Nej i livet ställs vi människor inför flera olika val. När vi är vuxna, vilket jägare enligt lagen är, kan vi inte skylla våra val på någon annan än oss själva. Så slutligen till jägarna, dock inte alla förstås. Väljer ni att ge er ut med skarpladdat vapen i rovdjursreviren. Väljer ni att släppa era hundar där. Gör då det men ta själva ansvar för de konsekvenser detta kan medföra. Använd inte björnattacker eller vargrivna hundar som argument för att få skjuta fler stora rovdjur. Ta i stället ansvar för de konsekvenser era val i livet medför. Gör ni inte det är det bättre ni stannar hemma i ert hus och håller era hundar kopplade. Då lovar jag att varken ni eller era hundar kommer att hamna i vilddjurens klor.
Sandared 081118 Martin Persson
