Till minne av Björn Afzelius!
Hoola Bandoola band hade sina första spelningar 1970, samma år som jag föddes. För min del skulle det dröja knappt femton år innan jag upptäckte Björn Afzelius musik. Det var när jag började lära mig sång och gitarr av Björn Persson från Falkenberg. Hos gitarrlärare Persson fanns, 1983, Livets skatt och Sång till friheten bland låtarna vi lärde oss kompa och sjunga. Sedan kom plattan Exil med låten Ikaros. Ikaros hade gitarrlärare Persson plankat åt oss bara några veckor efter att plattan släppts. 1985 när jag gick i 9:an på Bosgårdskolan i Tvååker hade vi ett källarband där vi körde allt annat än Björn Afzelius musik. Bakom trummorna satt min klasskompis Bo-Anders Johansson. Hans två år äldre bror Stefan var med och spelade klaviatur. Hans musiksmak hade kommit något längre än för mig och de andra högstadiekillarna. Medan vi fortfarande käftade om synth eller hårdrock var coolast hade Stefan börjat lyssna på Dylan, Simon&Garfunkel, Tom Waits och just Björn Afzelius. Ganska snabbt kom jag underfund med att det var intressantare att sitta och snacka musik med Stefan än med de jämnåriga. Den Afzeliusplatta som kom det året var Nio liv.
Något år senare gick jag till parken i Varberg och såg Björn live ensam med gitarr för första gången. Jag kan väl inte kalla det kärlek vid första ögonkastet eftersom jag hört honom tidigare men det var på den konserten som jag blev ett riktigt Afzelius fan. Under dem 13 år som då återstod av Björn Afzelius liv och karriär såg jag honom live många gånger. Ibland med rocksättning, en annan gång kompad av ett band med dragspel och kontrbas, sedan tillsammans med Mikael Wiehe. Men det var när Afzelius stod ensam med gitarr på scenen som jag tyckte han var bäst. Och det handlade inte enbart om sångerna. Det fanns en närhet till publiken. Han bjöd på berättelser ur sitt eget liv, reflektioner runt samhället. Alltid med humor och mycket självironi. Han kunde driva med sig själv samtidigt som han tryckte dit kollegor eller makthavare. De där mellansnacken är i princip omöjliga att återge men de som sett Afzelius ensam med gitarr kanske förstår vad jag menar. Minnesvärt är när han sågar det demokratiska sinnelaget hos Svenskarna då "två clowner" lyckas ta sig in i riksdagshuset. Clownerna syftade på Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i Ny demokrati. Dessa två kanske minskade framgångarna för Sverigedemokraterna i början av 90-talet eftersom de, liksom SD, lyfte fram en invandrarfientlig politik. Sedan vinklade Afzelius över till de i Sverige allt vanligare nynazistiska rörelserna och sjöng Mikael Wiehes översättning av Seeger-låten Song of Choice, Valet.
Vidare minns jag när Afzelius gick ut i pressen och resonerade runt det faktum att unga tjejer i bland kan finna trygghet hos äldre män. Detta startade en enorm debatt och Afzelius fick stå till svars för sina "gubbsjuka" resonemang. Jag minns när han satt i en TV-studio tillsammans med Ylva Maria Thompson. Ylva Maria undrar om det kan vara så att Björn är rädd fär starka kvinnor i hans egen ålder som vi det tillfället var runt 40. Afzelius svarar behärskat "Rädd? Try me Babe" Jag minns inte om Ylva Maria sade något mer. Björn framstod som rakryggad och självsäker i de flesta offentliga situationer. Trots att kritiker ofta inte var nådiga mot honom fortsatte han att köra sin grej. Och hans publik älskade honom och återkom alltid.
För mig som 15-16 åring på väg ut ur pubertetens omvälvande år och med en nyvunnen insikt och upptäckt av att det finns en värld utanför hemmet, skolan och idrottsklubben framstod Björn Afzelius som en manlig förebild. En inspirationskälla och någon att se upp till. Jag hyste en stor respekt och beundran över den Björn Afzelius jag såg och hörde på scenen. Det raka, självklara budskapet fritt från hyckleri. Underbyggt av ärlighet och vetskap om att människor i allmänhet, inklusive han själv, inte är perfekta.
Att Björn Afzelius var svårt sjuk i cancer hade jag ingen aning om. Jag vet inte om det någonsin var offentligt innan han dog. I alla fall kom beskedet som en chock för mig. Jag hade varit i fjällen under ett sportlov och precis kommit hem. Jag slog på TV:n för att kolla nyheterna på text-TV. Då läser jag "Musikern Björn Afzelius död". Jag kände inte Björn Afzelius personligen men när han dog kändes det som att förlora en nära vän. Jag spelade in nyhetsrapporteringarna i radio och TV. Lyssnade på dem om igen. Jag gjorde samma sak med minnesprogrammet som TV producerades av Sveriges television.
Björn Afzelius stod kanske för något jag själv alltid försökt sträva mot men i bland haft svårt att leva upp till. En rak och fast hållning genom livet. Som vuxen förstår jag att det ibland svajade även för Afzelius. Ungefär som när man upptäcker att ens föräldrar också har brister.
En av de sista gångerna jag såg Afzelius live var på Olof Palmes plats vid Järntorget i Göteborg, 1996. Det hölls en minnesstund med anledning av att det gått 10 år sedan Olof Palme mördades. Nu har det gått 10 år sedan Björn Afzelius lämnade oss. Men hans musik och åsikter lever kvar. Det är dem vi ska försöka minnas och levandegöra i Allégården, Borås den 20/3 kl 18.30. Välkomna att vara med och hedra minnet av en av Sveriges största artister någonsin.
Sandared 090202 Martin Persson
